Feberkramper...

P har varit sjuk och haft feber i över 1 veckas tid, igår kom han hem tidigare från jobbet (vilket nästan aldrig händer) med hög feber. Jag var barnvakt till 2 av våra kompisars barn och vi hade precis kommit hem från en underbar em på djäkneberget när P ringer (hade försökt ropa stackarn...)från mobilen. Han var helt förstörd och kved: skynda dig upp! Jag sprang upp för trapporna och där låg han och hade feberkramper av den höga febern! Trots att han var fullproppad med alvedon och ipren så hade han 40,3 i temp!
Fick iväg honom till husläkarn idag och han ska nu äta pencillin för skiten han har i kroppen. Tycker sååå synd om honom, han kommer inte kunna vara med i morgon när jag ska fira min superviktiga födelsedag utan han måste stanna hemma i sängen. Jag föreslog att vi skulle skjuta på det men han vill att vi ska köra utan honom, det kommer ju trots allt vänner från när och fjärran som planerat detta länge...
Lite deja vù känsla får jag när jag tänker på P:s 35-års dag som blev tvunget att ställas in pga sjukdom... Fy bubblan vad tråkigt det känns!