Robert,Robert,Robert

Min dotter är inte som alla andra söta rara flickor i 3-års åldern, hon är ungefär som dem men lite, lite mer på allt... Precis som V var när han var lite yngre, han hade precis som dottern en bästa kompis som var som honom fast lite försiktigare, lite tystare, lite lugnare, och lite mindre av allt som inte våra vildbasar verkar fått. Det är faktiskt som att gå några år tillbaka i tiden, lite deja vu känsla... Vad är väl roligare än att retas med en sån kompis? Vi lyckades verkligen få 2 riktiga retstickor till barn! Det känns endå som S-L har fått lite mer retsamt i blodet än storebrorsan. Hon kan reta gallfeber på oss alla i familjen, hon fullständigt äger oss alla. Jag blir vansinnig och Pappa smälter, för hon är ju sååå söt...
Jag älskar henne verkligen av hela mitt hjärta men ibland måste jag bita i nått för att inte skrika ner ungen totalt!
Nu har min älskade sötis bestämt sig för att skaffa sig en dvärghamster (jag som nästan avskyr djur...), men Pappa säger självklart: såklart Pappas tjej ska ha en dvärghamster. Hallå, är det ingen som kommer ihåg att Mamman i huset är VÄLDIGT allergisk mot pälsdjur?? Efter lite frågor om den ev nya familjemedlemmen så fråga jag henne vad hamstern skulle heta? Utan tvekan svarade hon: Robert! Inte nu igen!!! Ni som inte hälsar på hemma hos oss så ofta vet inte att dotterns alla (8) dockor + gosedjur heter Robert. Ett namn som hon helt och hållet kommit på själv. Hon fick en ny tvillingdockvagn i julklapp som hon körde rally med, i den satt Robert, Robert och Robert. Det är inget fel på det namnet men man blir så trött, Robert hit och Robert dit. De söta rara flickorna döper sina dockor till Annabelle, Maja, Julia osv... Men inte min dotter heller!
En sak är ju säker, livet blir ju aldrig långtråkigt i hennes sällskap!