Allt gick bra!

Då var man tillbaka hemma med en nyopererad kille, allt gick jättebra! Vi satte på "trollerisalvan" direkt när vi vaknade och S-L fick vara delaktig, (hon vill ju såå gärna hjälpa til!) Jag lämnade S-L på förskolan 9.30 och sen kom P och hämtade mig och V här hemma. Vi fick åka direkt upp till operation 2 ( följ grön pil..), där var det inskrivning. Först fick vi träffa doktorn en (minst) två meters lång snäll farbror (kallade sig själv för snoppdoktorn!) som sa åt V att om han nånsin skulle träffa honom nånstans, typ på stan så fick han lova att inte säga: hej, kommer du ihåg att det var du som tog på min s...p! Om jag känner min son så kommer väl han antagligen att säga det där för att gillar allt det där förbjudna! Tur att stan är relativt stor och att chansen att träffa just den (snopp)doktorn inte är så stor!
(snopp)doktorn lättade upp stämningen och V kände sig lugn och trygg, det var bara jag som bara ville lägga mig på britsen och gråta lite men konstigt nog så var det ingen som märkte av min oro för ingen frågade hur jag mådde, konstigt...
Sen kom narkosdoktorn Erling, en trevlig kille på ca 35 år som frågade V hur han ville bli sövd, att få sömnmedlet genom en ventil i handen eller genom att andas in sömngas genom en mask. V valde det senare alternativet. Jag fick på mig en mössa, ett par skoskydd och en bå rock, vi följde med hela operationsteamet på ca 8 pers in i en op.sal, V var coollugn. Sen fick han en mask i handen och Dr. Erling bad V att ta några djupa andetag i masken, då kom V:s panik, ta bort masken sa han och jag tyckte så synd om honom och försökte att inte visa honom tårarna som rullade ner för mina kinder, fy vad det var jobbigt! Men Erling höll kvar masken och efter 4 andetag så sa han att nu sover V, god natt V! Jag viskade i hans öra att vi snart skulle få träffas igen och berättade hur mycket jag älskade honom, var en duktig kille nu... Sen fick jag gå ut. Usch vad jobbigt det var och väntan var lång i vänterummet! Till slut kom (snopp)doktorn och ropade upp mig, han berättade att op. hade gått bra och att han nu befann sig på uppvakningsavdelningen. Jag gick dit och såg min söta kille ligga där i en av sjukhussängarna, jag kysste honom i pannan och sa att mammi sitter här hos dig nu. Efter ca 5 min kom P, han hade varit och köpt en överraskning till V (eftersom vi inte kunde vara med båda två vid nedsövningen), V vaknade efter ca en halvtimme alldeles sömndrucken och undrade var han befann sig, vi gick igenom allt från början och han började komma ihåg. Det enda vår lilla gosse ville poängtera var att han absolut inte somnade av masken utan av sig själv för han blev ju lite trött lagom till op... Typiskt vår lilla V! Nu sitter han här i sängen brevid och spelar sitt nya pokemon diamond spel på sitt DS, han har ont och kommer få gå på smärtstillande några dagar, han är verkligen utan att tveka vår stora hjälte! Bra jobbat V, mammi och Pappi älskar dig så mycket, glöm aldrig det!